Bara de riktiga orden,
orden med krona och fågel-
sång har en skugga som träden.

Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.

Hjalmar Gullbergs dikt Bara de riktiga orden (i Ögon, läppar, 1959) fångar någonting som är centralt ännu i dag – kanske till och med ännu mer än när dikten först publicerades i slutet av 1950-talet. I ett ständigt flöde av ord och bilder behöver vi människor lugn och ro för att låta oss beröras, stärkas och förändras. Vi behöver en svalkande skugga att sluta ögonen i.

Den experimentella och digitala poesin kan lätt uppfattas som en paradox. Även om den innefattar det som Gullberg kallar riktiga ord kan den anses vara flyktig och svårfångad i ett aldrig tystnande brus av ord, formuleringar, eleganta grafiska utformningar, färgstarka bilder och flimrande tankar. Faran är också att fokus ligger på formen – på just det experimentella och det digitala. Risken är att orden då får mindre betydelse – och i värsta fall försvinner i bruset och strömmen. Därför tror vi starkt att Kontradiktion behövs. Vi vill med Kontradiktion erbjuda en plats att utforska ordens möjligheter bortom bokens format, och undersöka vad som sker med poesin i det digitala.

Vår önskan och vårt hopp är att Kontradiktion med tiden ska bli ett träd med en rik, välvårdad, men samtidigt vild krona som bland bruset erbjuder en svalkande skugga för de riktiga orden. De riktiga orden är de som kan få oss att stanna upp, de ord som gör att vi som läser, hör eller uttalar dem kan fortsätta leva i den värld som omger oss. De riktiga orden hjälper oss att förstå och uthärda. De visar oss det vackra som finns, också i det mörka och oförståeliga.

Det är med stolthet vi presenterar det första numret av Kontradiktion. Det är en helhet som lyfter fram svåra teman, men också visar på mångfalden inom den digitala poesin och ordens möjligheter. Den 26 april gick vi ut med en open call och intresset var stort.  Bland dessa valde vi ut medverkande från flera nordiska länder med verk som utnyttjar många olika medieformer och som på spännande sätt visar på poesins möjligheter i det digitala. De verk som finns med i det första numret är tre anagramdikter av Danni Storm (DK), en ljudtriptyk av Anders E Larsson (SE), ett poesispel av Jason Walter Nelson (N/AU), videopoesi av Heidi von Wright och Viljam Nybacka (FI), en multimodal essä av Azadé Azad och Patricia Rodas (SE/FI) och ett audiodrama av Arn-Henrik Blomqvist och Johanna af Schultén som baserar sig på Henrika Anderssons poesi (FI).

– HoJ

Hilda och Jolin

Miniessä

There are a lot of birds out today. […] I’m very interested in, of course, going to Mars and all of these great projects we have, but also, I personally would really love to understand creatures here better. […] Understand the language of birds and make music that would make them go … Yes.* 

För att kontra den digitala dikten skriver jag med penna och papper i min säng. Mellan nymanglade lakan. En doft av äppelblom. (Tigerfiskar, Andersson & Blomqvist) Regnet smattrar mot tak och fönster. Med jämna mellanrum drar dundrade skurar förbi.

Chefredaktörerna Forss & Slotte har gett mig i uppdrag att skriva en miniessä om de verk de presenterar på den nygrundade plattformen Kontradiktion punkt fi. Ett gemensamt drag för verken på sajten för digital poesi är att nästan alla bidrag är såna där man ska trycka på play. Flera har dessutom en fast temporal dimension där verket spänner över en särskild tid. Sen kan jag pausa och klicka, och ibland buggar förhandsversionen av verken som jag fått ta del av, och sen kan jag spela igen, naturligtvis.

Inom performance och improvisation pågår skapandet just nu (eller ger åtminstone gärna sken av att göra det). Det (o)ändliga bruset (von Wright & Nybacka) nämner improvisationen och har också fångat en underbar nu-känsla, bland annat genom segment där jag uppfattar hur rösten (von Wright) kryper in under ett täcke med sin mikrofon.

Ett temporalt undantag på Kontradiktion är bidraget grounded – earthily – songbird (Storm), som i visuell dikt i en oändlig loop spelar enligt sin egen repetitiva logik. I dikten songbird är varje enskild strof en sångfågel och hela animationen en kör av sång, den är mekanisk på ett vis som påminner om spelet Flappy Bird. Det är som en släkting till en tecknad fågel, gjord med några snabba streck i ett skissblock. En unik och samtidigt universell fågel som nu sjunger i gläntan jag går förbi.

När jag lyssnar på Platsen i en ljudtriptyk (Larsson) försvinner det digitala underlaget medan det taktila sängöverkastet stannar kvar. Rum ryms i rum monteras ihop av röst och ljud och blir till det gungande, taktfasta urljudet Rumrymsirum. Det låter som ett liv och en begravning – en kista som ett rum i jorden.

På vägen till jobbet, mellan Tölöviken och Berghäll, finns Fågelsångens bro över järnvägen, där man åt ena hållet ser Tripla, Böle, vägen ut ur stan, och åt andra hållet ser Järnvägsstationen, porten in i huvudstaden. Namnet “fågelsångens bro” kommer från platsen till vilket bron leder (fågelsången och villan med det namnet vid Tölöviken). När jag står på bron hör jag egentligen ingen traditionell fågelsång, i stället järnvägsgnissel, blåsten.

Samtidighet och multi-tasking är kännetecknande för vår tid. En digital diktsajt som Kontraditiktion jonglerar med dessa samtidigheter, flera dimensioner: rum, tid, materia. Stundvis stöder auditiva, visuella och interaktiva element varandra, stundvis fylls rummet inte riktigt upp. Det skapas en kusliga känsla då en narrativ komponentdel saknas.

Fågelkvittret sipprar in i Det (o)ändliga bruset, som ramas in av ett annat primalljud, nämligen det missnöjda spädbarnets läte, och senare under verket läten av flera barn i bakgrunden. De där barnen, fåglarna och vågskvalp-estetiken förenar flera verk på Kontradiktion, som genom sina långsiktiga tilltal pekar utåt och bakåt, mot det analoga och existentiella.

Genom små knep hakar sig Tigerfiskar fast vid en särskild tidpunkt. Det hänvisas till Dammen brister som ägde rum i november år 2017 och som föregicks av Me too. Samma tid och teman stiger fram i den multimodala essän Solen är den starkast lysande stjärnan (Azad & Rodas).

I The Many Occasions of Moving (Nelson) är jaget en liten Windows 90-tals kursor-liknande figur med vilken man kan spela sig igenom några världar. Här får man vara sitt eget livs Flappy Bird och dröja kvar “hur länge som helst” omgiven av auditiva och visuella narrativa komponentdelar, och berättarinslag som påminner om en manual.

Jag undrar om songbird kommer att nås av flera än de som nås av talgoxen jag såg på fönsterbrädet igår?

Sajtens utmaning är att hitta inkastare och tävla om uppmärksamheten med jättar och andra, mindre sajter. Hur länge ska resurserna (pengarna och krafterna hos kreatörerna) räcka till? Hur hållbar och användarvänlig är Kontradiktion? Det är, utöver skaparnas förmåga att bemästra de bäst lämpade och balanserade greppen för den digitala dikten, de centralaste frågorna.

Hanna Ylöstalo 

*Laurie Anderson. Interview: A Life of Storytelling.