På spaning efter (d)en dikt som flytt

Postdigitala avtryck i den analoga dikten

Larsens idé om nätverksstrukturen är en resonans av det han benämner som “mellem bog og internet” i Poesins expansion (2015). I denna digitala era tar Farrokhzad till sig det fragmenterade språk som teknologin för med sig, och väver in det i sin poesi, som en form av interaktionslyrik. Här blir läsaren inte bara en passiv mottagare utan en aktiv medskapare, en väverska av diktens många lager av betydelser. Genom att kopiera och omforma Boyes dikt, låter Farrokhzad orden återvända i ett nytt sammanhang.

      De kopierade fraserna är postdigitala avtryck, där CTRL+C och CTRL+V blir själva pulsslagen – ett kopierande och inklistrande som speglar samtidens mekaniska rytm. Denna handling kan vid en första anblick ses som en okreativ gest från poetens sida, en mekanisk rörelse som kan tyckas enkel. Men vid närmare betraktelse avslöjar den en djupare intention: en kreativ och interaktiv läsning som väcker texten till liv, där läsaren får ta plats i skapandet. När Kenneth Goldsmith först myntade begreppet uncreative writing, var det just bildens visuella dimension genom målning och foto, som öppnade nya perspektiv på den konceptuella poesin och som jag anser öppnar upp för läsningar av “bild som text” och “text som bild”. Att härma, imitera, plagiera – dessa metoder är inte enbart tekniker utan också konstnärliga grepp som formar diktens visuella uttryck på pappret.

      De kopierade fraserna drar på ett effektfullt sätt till sig blickens uppmärksamhet när dikten placeras bredvid Boyes femfotade jamb. Med en hastig blick och slarvig läsning kan den utmana en hyperuppmärksam läsning genom att ge illusionen av att vara likadan.  Trots att de delar vissa språkliga drag, är det formmässigt en helt annan skapelse – en text som snarare skapar en bild av språkets väsen än en enkel imitation av form. Här bryts formen ner för att låta diktens tematik och innehåll ta överhanden, som ett eko av något större och djupare. Hos Farrokhzad blir Boyes bildspråk en del av diktens visuella utformning, som en spegel som reflekterar men också bryter ljuset på nya sätt. Redan i titeln, I rörelse, finns den första länken till Boyes välkända dikt – en titel som omedelbart fångar läsarens uppmärksamhet och placerar dikten i en litteraturhistorisk kontext, i dialog med kanon.

       Där Boye siktar mot de stora existentiella frågorna, drar Farrokhzad ner dikten till den mer jordnära marken, låter den beröra det påtagliga och akuta – migrationens verklighet. En motskrivelse tar form, där fraserna står i skarp kontrast till varandra. Hos Boye läser vi

”Den mätta dagen, den är aldrig störst,”

och Farrokhzad svarar med en omvänd tanke:

”Tänk om den mätta dagen ändå är störst.”

I detta enkla ”tänk om” vilar en tung sanning, en hunger som driver människor på flykt. Boye målar törsten som en strävan, en del av livets största dagar, men Farrokhzad vänder på den insikten och säger med en klarhet som skär genom metaforerna:

”Och den bästa dagen släcker ens törst.”

Här urholkas den romantiska idén om strävan och törst, för hos Farrokhzad handlar det inte om symbolik utan om överlevnad – om mat på bordet, om att stilla den verkliga törsten.

I nästa versrad låter Farrokhzad Boyes ord stå orörda:

”Nog finns det mål och mening i vår färd—”

Här finns ett medgivande, en tyst överenskommelse. Ja, det finns en mening i färden, även om den är smärtsam, en erfarenhet som migrationen bär med sig.

Men så, som Boye ropar:

”Bryt upp! Bryt upp!”

bryter även Farrokhzad, men med något annat – hon kritiserar den romantisering av migrationserfarenheten som Boye målar med breda penseldrag. Boye säger:

”Men det är vägen, som är mödan värd,”

men Farrokhzad svarar med en ny sanning:

”Men fetischeringen av lidande är beklagansvärd.”

Här, i denna omskrivning, skriver Farrokhzad om Boyes dikt och skapar något nytt – en poetisk realitet som speglar flyktens hårda villkor, där den symboliska färden förvandlas till konkret kamp.

Till slut återkommer vi till den sista frasen, där Boye med hopp säger:

”Den nya dagen gryr,”

och Farrokhzad tar upp tråden, men ger den en annan innebörd:

”Skriv om, skriv om. Den nya dagen gryr. Deras fantasier om oss har gått överstyr.”

Boyes metafor förvandlas här till något bokstavligt. Den nya dagen gryr, ja, men den är inte bara ett löfte om en bättre framtid – den är också en påminnelse om att vi måste skriva om, ompröva, ifrågasätta. Farrokhzads ord, som kanske kan uppfattas som respektlös, blir en väckelse, ett rop på motstånd i en värld som vill definiera och begränsa, en värld där migranternas verklighet kräver att vi skriver om deras historia, om och om igen.

Hos Farrokhzad slutar inte dikten vid dess sista rad. När vi når slutet, öppnas en ny väg – en väg som leder oss vidare via en slutnot, en fotnot som inte bara är en parentes utan en port till ett nytt rum av läsningar. I denna sista del av essän vill jag rikta blicken mot just denna slutnot i form av en kommentar, som vilar längst bak i I rörelse, som en sista viskning:

I rörelse, s. 81.
Dikten är skriven av någon som älskar Karin Boye.

Här, i poesins väv, fungerar slutnoterna som ett extra lager, ett ekande rum där den primära texten inte bara kommenteras utan också utmanas, omformuleras, och kanske rentav omskapas. Det är, som Stefan Kjerkegaard påpekar i Den menneskelige plet (2017), ett vanligt fenomen i dansk samtidspoesi, men syns även i svensk sådan som här hos Farrokhzad. Med hjälp av Kjerkegaard, kan de även jämföras med hashtags, vilket till exempel den danske poeten Caspar Eric använder i sin poesi. En annan jämförelse är hyperlänken. Jesper Olsson beskriver i Postdigital litteratur hyperlänken som en berättelseform, en evolution av fotnoten som under 1980-talet “radikaliserades och genom ett klick och kvickt byte av textmiljö […]”. I Farrokhzads händer blir slutnoten därför mer än en förklaring – den blir en hyperlänk till nya insikter och resonanser. Slutnoterna är små nätverk i sig själva, hyperlänkar, där varje slutnot eller kommentar förgrenar sig till en annan tanke, ett annat verk, en annan verklighet. Linjära läsningar bryts ner, och vi, som läsare, tvingas navigera genom dessa lager av text, precis som vi navigerar genom nätets oändliga labyrinter av information.

     Som hyperlänk antyds en relation mellan poeterna, ett tyst samtal som väntar på att bli upptäckt. Utan denna litterära kompetens, denna nyckel till relationen mellan Farrokhzad och Boye, kan hela dikten förlora sin tyngd, falla platt. I denna mening passar slutnoten perfekt in i den större nätverksstrukturen – den bjuder in oss att ta steget vidare, att söka upp Boyes dikt. Men samtidigt kan hyperlänken också vara begränsande. Den begränsar läsarens fria vandring genom texten, sätter upp hinder för tolkningen och skapar ett beroende av det intertextuella sambandet. Här erbjuder Kjerkegaards resonemang om hashtags eller andra typer av slutnoter eller kommentarer en annan möjlighet. Han skriver ”Måske var det slek ikke meningen, at detta digt skulle væare et digt? Måske var det snarere et brev, som afsenderen i virkeligheden slet ikke ønskede att sende? En form for ’note to self’”. För Kjerkegaard fungerar dessa meddelanden som en spegel av osäkerhet och sårbarhet hos diktens subjekt och blir ett villkor för dikten.

Framme vid diktens slutnot: den sista viskningen

Hos Farrokhzad slutar inte dikten vid dess sista rad. När vi når slutet, öppnas en ny väg – en väg som leder oss vidare via en slutnot, en fotnot som inte bara är en parentes utan en port till ett nytt rum av läsningar. I denna sista del av essän vill jag rikta blicken mot just denna slutnot i form av en kommentar, som vilar längst bak i I rörelse, som en sista viskning:

I rörelse, s. 81.
Dikten är skriven av någon som älskar Karin Boye.

Här, i poesins väv, fungerar slutnoterna som ett extra lager, ett ekande rum där den primära texten inte bara kommenteras utan också utmanas, omformuleras, och kanske rentav omskapas. Det är som Stefan Kjerkegaard påpekar i Den menneskelige plet (2017) ett vanligt fenomen i dansk samtidspoesi, men syns även i svensk som här hos Farrokhzad. Med hjälp av Kjerkegaard, kan de även jämföras med hashtags, vilket till exempel den danske poeten Caspar Eric använder i sin poesi. En annan jämförelse är hyperlänken. Jesper Olsson beskriver i Postdigital litteratur hyperlänken som en berättelseform, en evolution av fotnoten som under 1980-talet “radikaliserades och genom ett klick och kvickt byte av textmiljö […]”. I Farrokhzads händer blir slutnoten därför mer än en förklaring – den blir en hyperlänk till nya insikter och resonanser. Slutnoterna är små nätverk i sig själva, hyperlänkar, där varje slutnot eller kommentar förgrenar sig till en annan tanke, ett annat verk, en annan verklighet. Linjära läsningar bryts ner, och vi, som läsare, tvingas navigera genom dessa lager av text, precis som vi navigerar genom nätets oändliga labyrinter av information.

     Som hyperlänk antyds en relation mellan poeterna, ett tyst samtal som väntar på att bli upptäckt. Utan denna litterära kompetens, denna nyckel till relationen mellan Farrokhzad och Boye, kan hela dikten förlora sin tyngd, falla platt. I denna mening passar slutnoten perfekt in i den större nätverksstrukturen – den bjuder in oss att ta steget vidare, att söka upp Boyes dikt. Men samtidigt kan hyperlänken också vara begränsande. Den begränsar läsarens fria vandring genom texten, sätter upp hinder för tolkningen och skapar ett beroende av det intertextuella sambandet. Här erbjuder Kjerkegaards resonemang om hashtags eller andra typer av slutnoter eller kommentarer en annan möjlighet. Han skriver ”Måske var det slek ikke meningen, at detta digt skulle væare et digt? Måske var det snarere et brev, som afsenderen i virkeligheden slet ikke ønskede att sende? En form for ’note to self’”. För Kjerkegaard fungerar dessa meddelanden som en spegel av osäkerhet och sårbarhet diktens subjekt och blir ett villkor för dikten.

Avslutande tankar

Avslutningsvis kan vi se hur Farrokhzads dikt utmanar både form och innehåll genom att låna från och omforma Boyes klassiska och kanoniserade dikt. Med hjälp av postdigitala verktyg, som kopierade fraser, kommentarer/slutnoter och intertextualitet i form av en nätverksstruktur, ser jag hur Farrokhzad öppnar upp dikten för nya tolkningar och inbjuder läsaren till en aktiv roll i skapandet av mening. Temat migration och flykt vävs samman med postdigitala avtryck, där dikten i sig blir en flyktig form, en resa utan ett fast slut, en dikt som själv befinner sig i flykt. Och precis som migrationen är dikten aldrig stilla; den förändras, omformas, och lämnar oss med en känsla av något flyktigt. Farrokhzad förankrar den poetiska strävan i verkligheten, där migrationens konkreta villkor tar över de abstrakta metaforerna. Genom att omvandla Boyes tidlösa ord till en dialog med nutiden, lyfter hon fram migrationens smärta och kamp, och påminner oss om att flykt inte bara handlar om rörelse utan också om överlevnad och hopp.  I ljuset av slutnoten som eventuell hyperlänk eller som ett meddelande till självet framträder även en möjlig, om än komplex, bild av framskrivande, eller åtminstone ett törstigt sökande, efter en postdigital, så väl som postmigrant, subjektivitet.